framtidenbypk

Utbildningsbidrag ger UR ett visst handlingsutrymme och programmakarna måste inte slaviskt följa kraven på saklighet och opartiskhet. Om syftet är att väcka engagemang och skapa debatt i klassrummet får programmen ha provocerande vinklar och medvetet ge obalanserade skildringar av viktiga frågor.

En genomgång av UR:s programutbud visar att hårdvinkling tycks vara ett populärt grepp. Flera av de program som UR har producerat de senaste åren och som riktar sig till en yngre publik förmedlar en allt annat än balanserad bild av viktiga ämnen som ekonomi, konsumtion och miljö/klimat.

Hur märkligt detta än kan låta är det inte nödvändigtvis ett problem. Under förutsättning att programmen visas i ett undervisningssammanhang och att det finns lärare som kan komplettera skildringarna och som förmår att skapa en konstruktiv diskussion i klassrummet efter att inslagen visats har jag ingen anledning att ifrågasätta hårdvinkling som pedagogisk metod. Problem uppstår först om programmen letar sig utanför klassrummet och in i vardagsrummet.

Dessvärre är det precis vad som sker, underligt nog nog med stöd i UR:s eget sändningstillstånd. I rapporten "Frikopplad television", som jag i morgon presenterar på Timbro, kan jag visa att UR med stöd i kanalens eget sändningstillstånd med staten vidaresänder sina barnprogram i övriga public service-kanaler. Rollen som ansvarig utgivare följer dock inte programmen, vilket får till följd att barnprogram som gjorts av UR men beretts tablåutrymme i SVT eller SVT2 fortfarande efterlever UR:s något mer tillåtande sändningstillstånd.

Av allt att döma tycks ingen hittills ha reflekterat över de gränsdragningsproblem som följer. Det är märkligt av flera skäl. Till att börja med fyller utbildning och journalistik inte per automatik samma syfte. Undervisningsprogram som ska väcka ett kritiskt samtal i klassrummet kan inte nödvändigtvis oredigerade publiceras med ny etikett i ett nytt sammanhang. Ytterlighetstolkningar, avsedda att väcka elevernas diskussionsvilja, kan inte utan reservationer och påpekanden om innehållets skevheter förmedlas vidare till TV-apparaten i vardagsrummet. Ändå är det vad som händer. Av de muntliga förbehåll som läraren har möjlighet att förmedla till eleverna innan de granskade programmen sänds i klassrummet hörs eller syns ingenting när samma program visas i SVT.

Ett axplock ur min rapport är talande. I "Banderoll: Om ekonomikrisen", som sändes i SVT2 den 21 januari 2010, förmedlas en direkt felaktig bild av hur marknaden fungerar när den jämförs med ett slagfält där råstyrka avgör om en aktör vinner eller förlorar. Ingenstans under programmet får de unga tittarna veta att en marknadsframgång, utöver ekonomiska muskler, knappast kan komma till stånd utan en god bärande idé till en produkt eller tjänst som tilltalar ett stort antal människor.

Minst lika anmärkningsvärt är det att Johan Ehrenberg, välkänd opinionsbildare på den yttersta politiska vänsterkanten, helt oemotsagd får hävda att tillgångsbubblor beror på att några få personer har för mycket pengar som de inte vet vad de ska göra av. I realiteten finns det god insikt om att bubblor av olika slag inte sällan uppkommer som en direkt följd av politiska beslut som koncentrerar kapital till vissa investeringar och sektorer. Den amerikanska bolånekrisen, som ytterst berodde på att den federala staten under lång tid uppmuntrade landets banker att låna ut pengar till människor med begränsade möjligheter att klara av räntebetalningarna för sina bolån, är ett av de tydligaste exemplen.

Inte är skildringarna mindre obalanserade i Banderollavsnitt "Om konsumism", som sändes i SVT2 den 28 januari 2010. Den här gången står näringslivet i fokus. Till ledmotivet ur en av Alfred Hitchcocks filmer framställs tillverkningsindustrin, i detta fall kortleksproducenter, som ondskefulla intressen som vill sko sig på andra människors svaghet. En representant för föreningen Sveriges konsumenter förklarar "att konsumera behöver inte vara negativt. Det skapar arbetstillfällen, vilket är bra, framför allt när det är kris".

Jag efterlyser ingen glorifierad bild av konsumtion som företeelse, men att i ett program om konsumtion helt bortse ifrån att tillverkningsindustrin, även de företag som gör kortlekar, skapar arbetstillfällen, genererar skatteintäkter och i förlängningen lägger grunden för vårt välstånd är inte hederligt.

Förväntningarna på saklighet sviks också i avsnittet "Tjäna pengar" i serien "Showen Dollar" som sändes i SVT1 i februari 2007. Helt felaktigt påstås att svensken betalar 30 kronor i skatt på varje tjänad 100-kronorssedel. Detta är ett påstående som knappast har bäring i verkligheten, fråga vanliga yrkesgrupper som lärare och poliser. Redan vid en inkomst strax över 30 000 kronor i månaden betalar svensken, förutom kommunalskatt på 30 procent, också en statlig skatt på 20 procent. Till det kommer givetvis arbetsgivaravgifterna, som till viss del består av skatter.

Sveriges television har de senaste åren gjort sitt yttersta för att bemöta public service ivrigaste kritiker. Med kampanjen "Fri television" har kanalen försökt att bevisa oss alla om sitt oberoende. I ljuset av detta är det beklagligt att man okritiskt ger tablåutrymme åt UR:s hårdvinklade barnprogram. När vinklade program, som från början var avsedda för klassrummet, visas i SVT1 och SVT2 bryter kanalerna det förtroende som finns till tittarna och som grundas på de krav om saklighet och opartiskhet som föreskrivs i sändningstillståndet. Medvetet eller inte blir resultatet av missgreppet politisering och kampanjartad journalistik.

SVT får sända program som har en kritisk infallsvinkel. När det gäller nyhets- och aktualitetsprogram är det till och med ett krav från oss medborgare. Men skevheter i hur ämnen presenteras, i likhet med de exempel jag tidigare redovisade, är något helt annat.

Stödet för SVT har traditionellt varit mycket starkt. I den senaste Förtroendebarometern från hösten 2010 svarade 75 procent att de hade mycket eller ganska stort förtroende för verksamheten. Sådana höga siffror är inte självklara. Inte heller infrias utfästelser om en fri television med hjälp av påkostade reklamkampanjer. Istället handlar det om att i varje stund sträva efter att leva upp till de förväntningar om saklighet och opartiskhet som finns bland medborgarna. Högt förtroende är en färskvara som ständigt måste förtjänas, om och om igen.

Borde det vara så här?! När sverigedemokraterna kom in i riksdagen så var plattan proppfull med demostrerande människor dagen efter! Jag stöttar inte SD på något sätt, men kommunisterna har försatt stora delar av europa i diktatur. Jag vet att jag inte ska skylla allt det som hände på dem nuvarande vänsterpartisterna, men så sen t som för 4 år sedan sa Lars Ohly att han var kommunist. Det är inte OK med mig! Nu räcker det liksom! Under kommunist-eran på 70-talet uppfostrades barnen till kommunister. dem uppfostrades till att hata stora företag, kapitalistreform etc. Men det gav konsekvenser. Utan kommunism så kanske berlinmuren aldrig hade existerat. Ett parti som delvis delar Josef Stalins grundideer och åsikter sitter i svenska riksdagen. Nu räcker det! Nu får vi faktiskt ta och öppna ögonen, hur kunde vi låta det hända. Ner med kommunismen!

"Rättvisa gör att vi inte ser skillnad på individer, trots det är det varje enskild individ som bidrar till konsekvenserna"

// PK